malinkleve

För det här inlägget har jag läst boken ”The elements of journalism, What Newspeople Should Know and the Public Should Expect”, skriven av Bill Kovach och Tom Rosenstiel. Boken behandlar behovet av journalism som en oberoende källa till information, de principer journalismen bygger på och hur detta står sig I samhället idag. Boken tar upp mycket, och mitt inlägg avgränsas till förtroende för journalister i en föränderlig värld. Med det menar jag inflytande av sociala medier och bloggar, och samexistensen av olika aktörer på samma plattformar.

Förtroendekris för journalister

Författarna av boken skriver mycket om den förtroendekris journalismen befinner sig i. De tar upp flera exempel på journalister som, utan att berätta om det, sponsrats för att skriva om olika saker, på olika sätt. De tar också upp svårigheten med att tidningarna idag är så kommersiellt inriktade och äga av stora konglomerat. När förtroendet för journalismen sviktar är det ännu viktigare att hålla på reglerna.

Allt och alla, överallt

Idag finns privatpersoner, tidningar och företag blandade i media. Det märks tydligt i sociala medier som Facebook och Twitter och på bloggar.  Det är ett faktum att folk idag agerar mest på rekommendationer. Det finns så mycket information tillgänglig, från så många avsändare att man inte vet vem som har vilket syfte. Det är svårt för allmänheten att urskilja vad som är sponsrad information och inte. Samtidigt är det, som påpekas i boken, viktigt att särskilja källan från innehållet. Det är inte bloggen eller mediekanalen som avgör om innehållet är bra eller dåligt. Om det är journalism eller inte. Det stora utbudet kan visserligen förvirra, och därför är det viktigare än någonsin att vara tydlig med sina relationer och avsikter om man ska lyckas bygga upp ett förtroende bland läsarna.

Positiva effekter

Även om det kan upplevas svårthanterligt med den snabba förändring som sker inom informationstekniken, tror jag det finns mycket positivt att hämta ur detta. Journalister ska inte ta för givet att deras läsare sväljer allt med hull och hår. Om allmänhetens ifrågasättande ökar tror jag att skribenterna kommer tvingas att utveckla sin förmåga och bli mer transparanta. På lång sikt kommer det att öka förtroendet för de som sköter sig.

Vad kan kallas journalism?

Journalisten ska framställa sanna fakta. Skriva utifrån sanningen. Så är inte alltid fallet för alla typer av skribenter. Syftet är avgörande för vilken typ av text man tittar på, inte platsen för texten.

En vän till mig arbetar med marknadsföring och är utbildad copy writer. I samband med ett projekt där personporträtt skulle skrivas beslutade man att ta in en journalist som hjälp. Det är intressant att så konkret se de olika arbetssätten. Min vän hade sitt syfte klart och ville, som en sann copy writer, förmedla ett visst budskap via personporträtten. Journalisten förfasades och sa bestämt att det inte skulle kunna gå att specificera innan vad som skulle skrivas. Porträtten skulle formas utifrån intervjuer. För journalisten var det självklart att porträtten var ett medel, men målet var att upptäcka människan, inte att förmedla ”rätt budskap” utifrån företagets mål.

Jag tror det var tur för företaget att man tog in en journalist här. Även om de själva kunnat skriva nog så målande porträtt är risken stor att det inte blivit särskilt trovärdigt. Det hade lätt kunnat kännas som en säljtext. Idag tycks ingenting vara så antisäljande som något som ger intryck av att vara säljande.

Samtidigt är det en fara i detta. Ju mer trovärdiga säljtexter blir, desto svårare är det för journalismen att utmärka sig som sanningssägare.

Återigen, transparensen blir allt viktigare.

 Boken Svensk maffia, som är skriven av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson, kartlägger och skildrar kriminella nätverk i Sverige i modern tid. Boken fick mycket uppmärksamhet när den gavs ut och har resulterat i både en dokumentärserie med samma namn på TV4 och en uppföljare- Svensk maffia: fortsättningen.

Författarskap och stil

Författarna är närvarande i boken och de är tydliga med att skriva ut vem som säger vad. Närvaron ger en trovärdighet, och den innebär också att läsaren inte ”tappas bort” i en berättelse. Det är det ett smart sätt att skriva den här typen av bok.

Ett flertal händelser skrivs som en berättelse, och i dessa är författarna inte lika närvarande. De är dock noga med att nämna när något är spekulativt och framför ofta olika människors uttalanden om samma händelse. På så vis är det tydligt för läsaren att inte allt som påstås av de intervjuade är sant.

Kritik

Även om stilen växlar mellan berättande och informerande ger boken intrycket av att vila på en stadig faktabas. Känslan är mer journalistisk än litterär. Men alla har inte svalt boken med hull och hår.

Svensk maffia kritiserades på bland annat chatfunktionen på ljudboksbloggen för att ge en felaktig bild av verkligheten[1]. En tyckare menar att författarna utelämnat viktiga faktorer som korruption inom polisväsendet. I andra chatforum, som exempelvis Flashback, har boken kritiserats för att glorifiera den kriminella livsstilen.

Fiktion eller journalism?

Flera före detta gängmedlemmar uttalar sig om hur felaktig den glamourösa bilden av gängen är. Författarna belyser ett antal livsöden som slutat med död samt flera våldsamma uppbrott från gängen. Om boken inte tagit upp de framgångsrika kriminella, hade den inte då blivit fiktiv? Författarna försöker förklara varför gängkulturen blivit så stor. Utan att ta med framgångsfallen skulle bilden av gängen, och förklaringen till dem, inte blir fullständig.

Redan på sidan 17 ges flera exempel på korruption och stycket avslutas: ”Hur många fall av korruption som inte avslöjats vet bara de inblandade. Dödligt våld är slutligen ett godkänt medel i gängens strävan efter makt. Under de senaste tio åren misstänker polisen att ett fyrtiotal mord och mångdubbelt fler mordförsök utförts av gängmedlemmar. Majoriteten av brotten är ännu olösta.” På sidorna 76-83 tas polisens arbete upp och författarna beskriver det som ”opportunistiskt och händelsestyrt”.  Även poliser uttalar sig om brister i hanteringen, på dessa sidor och på några andra ställen i boken.

Självfallet kan det finnas stora korruptionsfrågor som påverkar samhällsinsatsernas omfattning, och visst hade det varit intressant, men författarnas bok syftar till en kartläggning av de kriminella gängen. En noggrann undersökning av polisens arbete och samhällskorruption hos myndigheter kräver sin egen bok. Avgränsningsproblematiken gör sig gällande.

Jag upplever inte boken som fiktiv. Jag tror inte varje detalj är 100% bevisad, men jag tror boken belyser ämnet på ett riktigt sätt. De litterära styckena behövs för att boken ska bli mer läsvänlig.

Integritetens gränser

Efter att boken kommit ut sändes dokumentärserien Svensk maffia i TV4. Den fälldes av granskningsnämnden för att inte värna tillräckligt om deltagarnas integritet[2]. Ett uppmärksammat fall var en ung man som dog av en överdos kort efter att han förekommit i programmet. Rubriker som ”Hängdes ut i TV4- tog sitt liv” syntes i pressen[3]. Kanske finns samma problem med boken. Kanske var inte namnen viktiga för att kartlägga gängen. Men namnkunnigheten bidrar till att stärka förtroendet för författarna. Och troligen säljer boken bättre med namnen än utan.

Om Svensk maffia: fortsättningen håller måttet återstår för läsarna att avgöra.

[1] http://www.ljudboksbloggen.se/svensk-maffia-wierup-recension

[2] http://www.svd.se/kultur/tv-4-falls-for-svensk-maffia_6481350.svd

[3] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557532.ab

I Sverige är man oskyldig tills att motsatsen har bevisats. Juridiskt sett. Men frågan blir bredare när det gäller media och begreppet dömd får en vidare innebörd. Ser du ditt foto och namn i tidningen, med rubriker om brott, kommer du knappast kila över till grannen och låna mjölk.

I sin blogg har nyhetschefen Marcus Melinder kritiserat Expressen i samband med att en 21-årig man tog sitt liv för drygt ett år sedan[1]. Självmordet utfördes live på Internet, och Expressen gick ut med mannens namn och bild. Visserligen hade familjen önskat detta, men Marcus menar att det här fallet berör en annan etisk fråga. Han skriver att stor uppmärksamhet kring ett enskilt självmordsfall riskerar att trigga igång fler självmord, och att debatten därför bör hållas generell. 

Expressens Thomas Mattsson har försvarat namnpublicering i sin blogg i samband med fallet kring lasermannen[2]. Han skriver att Expressen kritiseras mer för publicering av namn på ”etniska svenskar” än invandrade svenskar. Kritikerna menar att så kallade etniska svenskar utpekas mer lättvindigt än brottslingar med invandrarbakgrund. Thomas Mattson vet att publiceringen kommer kritiseras, men skriver att det är viktigt att vara konkret i rapporteringen om det våld som, enligt polisen, riktats mot personer som inte ser ut som ”etniska svenskar”.


Personligen tror jag att antalet aktiva kritiker är högre bland invandrarfientliga. Men frågan för mig är inte om det är svenska namn eller inte, utan om det ska vara ett namn där överhuvudtaget.

Förespråkarna för namnpublicering tar ofta upp sexbrott som exempel, särskilt sexbrott mot barn. De menar att människor ska få möjlighet att skydda sina barn och att media bör hjälpa till genom att publicera namn och bild på de misstänkta.

Frågan är: Varför vill vi veta? Är det verkligen ett allmänintresse och för att kunna skydda oss själva?

Om media har ett ansvar för att inte provocera fram oro, eller som i fallet ovan, självmord bland unga – har man inte då också ett ansvar för att inte provocera fram våld?


Stig Hadenius menar att mordet på Engla kanske kunnat förhindras om namnet på hennes mördare publicerats tidigare[3]. Han tycker att det är värt risken att publicera fel namn.


Det händer att fel folk häktas, som den 35-åring som senare frigavs för mordet på Anna Lindh. Tänk om vi beslutar att skydda oss själva genom att oskadliggöra en potentiell fiende. Om ett mord/ett hot/ en misshandel inträffar till följd av att någon velat ”skydda sig” - hur skyldig är då den tidning/journalist som publicerat den misstänktes namn?


Vad händer när en människa pekats ut som häxa och sedan visar sig inte vara det? Jo, hon sjunker. Inte inspärrad i ett fängelse, men ute i ett hav av människor, ett hav av samhälle. Kanske sjunker hennes familj också.

[1] http://marcusmelinder.wordpress.com/2010/10/17/det-handlar-om-mer-an-ett-namn/ 

[2]http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2010/11/viktigt_att_vara_konkret_i_bevakningen_om_misstankt_laserman/

[3] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn-oftare_1134415.svd

 Varför publiceras vissa nyheter medan andra faller bort? I Bengt Johanssons studie kring nyhetsvärdering[1] lyfts många intressanta infallsvinklar fram. Han beskriver flera faktorer som påverkar en nyhets värde som ekonomi, närhet till läsaren, etik och normativa grunder. Dessutom ser han varierande trender inom nyhetsvärdering.


 Jag tror att frågan har blivit mer komplex i och med de senaste årens utveckling av alternativa kanaler. Webbsidor har använts i flera år av många tidningar, men min uppfattning är att betydelsen av dem har ökat väsentligt. Det är mindre än ett år sedan appar för så kallade smart phones började användas av de större tidningarna i Sverige. Hur mycket påverkar mobilt Internetanvändande nyhetsvärderingen?

 På Svenska Dagbladets hemsida idag kan man läsa en notis om att gula fläckar kring ögonen kan vara tecken på kommande hjärtinfarkt.

 På Dagens Nyheters hemsida finns en artikel under ämnet sport med fokus på utländska brottningstränares våldsamma utbrott mot sina idrottare.

 Varför har dessa två inlägg publicerats?  Spontant kan jag tycka att notisen hade kunnat utvecklas mer, och att artikeln snarare hade kunnat vara en notis. Det senare handlar troligen till stor del om mitt personliga ointresse för sport.

 Jag hade tidigare i år förmånen att göra ett besök hos Expressen.  Medarbetarna berättade att de ser stora skillnader mot förr när det gäller den mängd kommunikation som ska ut och hur snabbt det behöver ske. De upplevde högt fokus på att nå läsaren där läsaren är och att mycket formuleras i kortare format för mobil och Internet.

 
Jag tänker att det utökade kanalnätet bör påverka nyhetsvärderingen. Å ena sidan kan nyheter som publiceras digitalt under dagen ha tappat mycket i värde till dagen efter, och hamnar kanske därför inte i tidningen. Å andra sidan bör de ökade kanalmöjligheterna medföra att fler nyheter publiceras.

 I en studie[2] skriver Ulrika Hedman om likheter och skillnader när det gäller nyhetsvärdering för papperstidning kontra webbtidning. Studien är från 2006 och den mobila kanalen var inte i bruk på det sätt den är idag. Ulrika Hedman skriver om Göteborgsposten och menar att både papperstidningens och webbtidningens redaktion i första hand gör sin prioritering utifrån toppnyheter från TT, men att värderingen sedan skiljer sig åt. De olika kanalerna har olika strategier där papperstidningens fokus är mer djupgående medan webbtidningen fokuserar mer på snabba nyheter.

 I boken Losing the News.The Future of the News That Feeds Democracy[3] beskriver författaren sina farhågor hur dagens hårda ekonomiska verklighet och höga tempo kommer att medföra en förlorad kompetens inom journalistkåren. Han menar att den traditionella, undersökande journalistiken är dyr och riskerar att försvinna till förmån för mer kommersiella publiceringar.

 Nyhetsvärderingen idag borde inte bara handla om ja eller nej och vilken plats i tidningen som passar, utan snarare ha utökats till att kräva ett större grepp kring vad/hur/när och vem – och i vilken kanal.

 Hade notisen utvecklats mer i en papperstidning, eller kanske inte nämnts alls? Kommer en uppföljare med mer information?

 Hade artikeln om tränarnas utbrott kortats ned eller tagits bort om utrymmet varit mer begränsat? Om dessa nyheter hade publicerats eller inte för 10 år sedan låter jag vara osagt, men jag skulle tro att de hade haft mer konkurrens på grund av utrymmesbegränsningar.

 Jag tror de digitala medierna kommer att fortsätta expandera och ge fler möjligheter, men också högre tempo för både journalist och läsare.

[1] Vid nyhetsdesken. En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner. Johansson, Bengt (Demokratiinstitutet, 2008)

[2] ”Har ni nåt webbigt?” En fallstudie av Göteborgs-Postens flerkanalspublicering: Redaktionell organisering och arbetsrutiner, nyhetsvärdering samt medielogik. Hedman, Ulrika (Göteborgs Universitet, 2006)

[3] Jones, Alex S (Oxford University Press, 2009)